fredag 23 juni 2017

Hitta mig på Sonic Tundra

Från och med kommer ni främst att hitta mig på Sonic Tundra . Jag kommer att köra ungefär samma koncept som här, men vem vet,  framtiden kanske allt utvecklas i en ny riktning.

onsdag 21 juni 2017

Electric Wizard – kungligheterna av doom

Electric Wizard är för mig absoluta doomfavoriter. Få lyckas kombinera det tunga gunget med perfekta melodier lika effektivt som Electric Wizard gör när de är som bäst.

Det här med favoritskivor hos artister är känsliga grejer. Var Refused bäst när de var ett ungt hungrigt hardcoreband eller när de de spelade utopisk symfonipunk? Första demon eller den postumt utgivna sista-releasen? Ebba Grön eller Imperiet. Ja du förstår, exempel finns det gott om.

Många är banden som har varierat soundet mellan skivor. Och mer än en gång har det splittrat musikälskare i olika läger. Speciellt hårdnackade i sina beslut om när ett band var bäst är hårdrockare.

Jag tror att mycket handlar om när man upptäckte bandet. Musik är en subjektiv upplevelse och dina egen kontext kommer att spela roll i hur du i framtiden bedömer en skiva.

För många är Dopethrone den självklara favoritskivan med Electric Wizard. Så är det inte för mig. Jag har alltid värderat Witchcult today högst. Det var på den de verkligen började bejaka melodierna och deras Lovecroftianska koncept började kännas perfekt balanserat.

När det gäller deras andra skivor letar jag mig hellre framåt än bakåt, både Black masses och Time to die är grymma. Tyvärr är ingen av dem på samma nivå som Witchcult today.

Tyvärr är de inte världens mest produktiva band och det går några år mellan släppen. Nu har det ryktats ett tag om en ny skiva, men mig veterligen finns det inget release-datum klart.

Så om du känner för dogm som förvaltar arvet efter Black Sabbath men som inte tänker stå stilla i meningslös nostalgi är Electric Wizard ett måste. Låt oss be till Geten om att de släpper nytt snart, och ger sig av på en omfattande turné.



måndag 19 juni 2017

Scott kelly rockar loss

Ska vi snacka Steve von Till måste vi i rättvisans namn snacka lite Scott Kelly, bandets andra sångare och gitarrist, som även han plockar fram den akustiska guran ibland.

Här går han loss i låten The sun is dreaming in the soul. Ingenting låter mindre Neurosis men på något sätt bär det ändå på samma ande.


söndag 18 juni 2017

Steve von Till lirar lite Neil

När vi ändå snackat lite Neurosis och nämnde bandmedlemmarna soloskivor är det väl ändå värt att lyssna på när bandets ena sångare och gitarrist lirar lite Neil Young. Running dry heter låten och återfinns på Steve von Tills skiva If i should fall to the field.


lördag 17 juni 2017

Cherry Bomb – En dokumentär om en skiva

Mitt i allt hyllande av den engelska hiphopen får vi inte glömma vad som händer på andra sidan den stora pölen. 

Intressantast vid sidan om A$AP-gänget har varit Odd Future med alla dess soloutflykter. Den starkast lysande stjärnan är Tyler, the creator, mannen som gett dålig smak ett namn. 

För alla som orkar förstå att artister inte alltid skriver självbiografiskt utan faktiskt kan gå in i en karaktär och berätta en historia har Tyler, the creator bjudit på stor konst i den dåliga smakens tecken. 

Här får vi kliva in en klassisk bakom kulisserna-film där olika storheter passerar genom studion. 

Kändisar in och ut i andra änden kommer albumet Cherry Bomb. Smaklig spis.



torsdag 15 juni 2017

Neurosis är kungarna av kross

För några veckor sedan skrev jag om de svenska grottbjörnarna i Cult of Luna. Direkt efter det borde jag skrivit ihop ett inlägg om de första och största grottbjörnarna: Neurosis. I juli dundrar de in i Sverige igen.

Sedan 1980-talet har Neurosis krossat allt som kommit i deras väg. Alla nya band vet vilka gudfäderna är och de bevisar gång på gång vilken kraft de besitter. Det spelar ingen roll om du är punkare eller hårdrockare; gillar du hård musik ska du ha en Neurosis-patch, och därmed basta.

De flesta av oss känner redan till berättelsen om bandet från Oakland som ville radera allt vi trodde att vi visste om hardcore-punk och föda något nytt. Hur många punkare vände dem ryggen när de började experimentera med elektroniska inslag och göra låtar som närmade sig 10 minuter. Hur låtarna blev ännu längre och punkarna vände dem inte längre ryggen och alla som gillade hård musik och ägde någon slags självrespekt föll på knä inför kolossen från Kalifornien.

Den svåra balansen mellan pretention och ambition


Neurosis är ett band som hela tiden balanserar på det pretentiösas gräns, men deras uppriktighet lyser alltid igenom och räddar bandet från att kännas fånigt. Samma uppriktighet återfinns i bandmedlemmarnas soloskivor som rör sig mellan folkmusik, hardcore och ren konstmusik.

Nostalgins fiender

Något som tydligt visar bandets ryggrad är att de vägrar hänge sig åt nostalgi. Det är mycket ovanligt att de plockar fram låtar från förr. Ett live-set består oftast av nya skivan med några låtar från näst senaste skivan inslängda i mixen. Den här livstagningen från den holländska festivalen Roadburn 2009, där dammar de av sitt gamla örhänge Through silver in blood inför en fullständigt dyrkande publik.

Vad vi kan vänta oss när de kommer till Sverige vet jag inte. Jag vill inte veta. En Neurosis-konsert går jag helst in på med öppna ögon.

Mycket nöje.





Erik Lundin stormar fram som rullande åska

Efter en bonanza av amerikansk men framförallt engelsk hiphop är det dags att doppa tårna i den svenska. För mig finns det en artist som står ut lite extra, och det verkar som om resten av Sverige också har vaknat. Jag talar naturligtvis om Erik Lundin.

Jag är absolut ingen expert på svensk hiphop. Jag är för guds skull inte expert på någon slags hiphop men jag har haft en varm relation till genren sen jag var elva år gammal och 2pac blev skjuten. Eftersom jag inte följer scenen slaviskt men jag älskar när det kommer en artist som slår igenom stort men sån stenhård relevans.

Suedi och Annie Lööf har redan spelats flitigt av P3. Han har uppträtt på livsända galor och drar just nu omkring med Håkan Hellström på hans Rullande Åska-turné. Snart kommer Erik Lundin vara så household som Latin Kings var någon runt sekelskiftet.

Sveriges viktigaste artist

Det finns många vinklar att närma sig Erik Lundin på, men för mig har styrkan alltid legat i texterna. Han lyckas verbalisera det svenska samhällets just nu brännande ämnen men en kristallklar exakthet.

Våldet och drogerna i de svenska förorterna förhärligas aldrig, men inte heller tänker han skämmas för den han är. Han skyller inte ifrån sig och söker ingen förlåtelse men han förklarar varför det är som det är. Hans texter är mer journalistiska än något annat.

Erik Lundin måste bli störst

Ofta vill jag inte att mina favoritartister ska slå igenom, men Erik Lundin är alldeles för viktig för att inte bli Sveriges största artist. Erik Lundin måste sälja ut Ullevi, annars är vi dömda.

Förhoppningsvis kommer Erik Lundin släppa något nytt snart. Än så länge har inte släppt en enda dålig låt. Förhoppningsvis kommer det släppet bli en klassiker i en ljusare framtid då vi tänkter tillbaka på en mycket mörk dåtid.