Kall värld

I dag känns den här väldigt passande.

KALL VÄRLD
Världen rasar snabbare, slagen av panik 
Kapitalet är på korståg, det går över lik 
Individens stora spelplan, du får välja tills du dör 
Om du spelar med, det har du inget för 

I jordens stora köttsår, pissar dom och ler 
Dom som redan har för mycket, och vill ha mer 
En våldtäkt på allt, blod, krig och död 
Med dollarn i högsta hugg förintas de i nöd 

Vi offrar allt 
Slaktar tusenfalt 
Våra liv slits i stycken 
Bevittna de sista dödsrycken 

Kasta bort ditt hopp, dags att sluta le 
Till den hungriga maskinen finns ingenting att ge 
Världen blir kallare, snart hörs inte ett knyst 
Vi sväljer smärtan och håller tyst 

Grottbjörnens folk

Av alla tunga orkestrar som rör sig i Neurosis-land är Cult Of Luna allra bäst. De få gånger jag har sett dem live har de knockat mig fullständigt. Proffsigt och sparsmakat i all sin maximalism. För det är verkligen maximalism vi talar om här - alla spjäll är öppna och ingen går säker. Samtidigt finns det inga poser. Det som inte behövs är bortskalat, och kvar finns bara den urkraft som är Cult Of Luna.

Är skivsamlare pretentiösa rövhål?

Som svar på rubriken: Ja!

Men, det är faktiskt inte hela sanningen. Visst är skivsamlande en pretentiös syssla för lätt överviktiga besserwissrar och oinsatta hipsters med stor skivsamling men utan fungerande skivspelare. Med det sagt så kan jag ändå konstatera att vinyl är det mest överlägsna sättet att lyssna på musik. I tider av spotify och spellistor har musik reducerats till bakgrundsskval snabba hits. Det händer något när musik tar tid, och vinyl tar tid. Det är när man lyssnar på ett album, ja jag sa album, som man hittar låtarna som vid en första lyssning inte fastnar, men efter tredje eller fjärde vändan helt plötsligt blommar ut till ett mästerverk.

Dessutom, och nu låter jag gammal, jag vet, är konvolutet som koncept så fruktansvärt underskattat.

Text! Bilder! Till musik!

Så om vi sammanfattar: det händer något när du tvingas lyssna till låtar i en viss ordning, med texter att läsa, och bilder att titta på.

Nog om detta för den här gången.

Sista inlägget om Sonic Ritual(på ett tag)

Avslappnat bandfoto

Tänkte avsluta min odyssé över Sonic Ritual med den här texten. Att medlemmarna i det här bandet gick vidare i nya projekt är inte särskilt förvånande. Att band som In Solitude och The Oath blev band som fick adoptera bandmedlemmarna när det här bandet gick i vila. Band som båda arbetar med alla de verktyg den extrema musiken gett människan. Men det viktiga att komma ihåg är banden inte på något sätt är retroband utan står med ena foten stadigt i nuet och till och med framtiden.

Det är något som fler band borde eftersträva.

Sonic Ritual - Rat Eyed Ghoul

Sonic Ritual - Rat Eyed Ghoul

En kassett jag skulle kunna snacka mig trött om. Det fanns en tid då jag trodde att jag var tvungen att mellan punken och hårdrocken. Den här kassetten fick mig att tänka om. Det här är inget annat metalliserad punk som passar lika bra på festen som kyrkogården. Sonic ritual fick mig att förstå att hårdrock kunde vara sliskig och punk sofistikerad.

Det perfekta soundtracket till armageddon.

Let´s get this show on the road