Neurosis är kungarna av kross

För några veckor sedan skrev jag om de svenska grottbjörnarna i Cult of Luna. Direkt efter det borde jag skrivit ihop ett inlägg om de första och största grottbjörnarna: Neurosis. I juli dundrar de in i Sverige igen.

Sedan 1980-talet har Neurosis krossat allt som kommit i deras väg. Alla nya band vet vilka gudfäderna är och de bevisar gång på gång vilken kraft de besitter. Det spelar ingen roll om du är punkare eller hårdrockare; gillar du hård musik ska du ha en Neurosis-patch, och därmed basta.

De flesta av oss känner redan till berättelsen om bandet från Oakland som ville radera allt vi trodde att vi visste om hardcore-punk och föda något nytt. Hur många punkare vände dem ryggen när de började experimentera med elektroniska inslag och göra låtar som närmade sig 10 minuter. Hur låtarna blev ännu längre och punkarna vände dem inte längre ryggen och alla som gillade hård musik och ägde någon slags självrespekt föll på knä inför kolossen från Kalifornien.

Den svåra balansen mellan pretention och ambition

Neurosis är ett band som hela tiden balanserar på det pretentiösas gräns, men deras uppriktighet lyser alltid igenom och räddar bandet från att kännas fånigt. Samma uppriktighet återfinns i bandmedlemmarnas soloskivor som rör sig mellan folkmusik, hardcore och ren konstmusik.

Nostalgins fiender

Något som tydligt visar bandets ryggrad är att de vägrar hänge sig åt nostalgi. Det är mycket ovanligt att de plockar fram låtar från förr. Ett live-set består oftast av nya skivan med några låtar från näst senaste skivan inslängda i mixen. Den här livstagningen från den holländska festivalen Roadburn 2009, där dammar de av sitt gamla örhänge Through silver in blood inför en fullständigt dyrkande publik.

Vad vi kan vänta oss när de kommer till Sverige vet jag inte. Jag vill inte veta. En Neurosis-konsert går jag helst in på med öppna ögon.

Mycket nöje.