Sonic Ritual på Sonic Tundra

Min andra blogg, Sonic Tundra, har just publicerat en artikel om den här bloggens favoritband: Sonic Ritual.

Läs mer här

Hitta mig på Sonic Tundra

Från och med kommer ni främst att hitta mig på Sonic Tundra . Jag kommer att köra ungefär samma koncept som här, men vem vet,  framtiden kanske allt utvecklas i en ny riktning.

Electric Wizard – kungligheterna av doom

Electric Wizard är för mig absoluta doomfavoriter. Få lyckas kombinera det tunga gunget med perfekta melodier lika effektivt som Electric Wizard gör när de är som bäst.

Det här med favoritskivor hos artister är känsliga grejer. Var Refused bäst när de var ett ungt hungrigt hardcoreband eller när de de spelade utopisk symfonipunk? Första demon eller den postumt utgivna sista-releasen? Ebba Grön eller Imperiet. Ja du förstår, exempel finns det gott om.

Många är banden som har varierat soundet mellan skivor. Och mer än en gång har det splittrat musikälskare i olika läger. Speciellt hårdnackade i sina beslut om när ett band var bäst är hårdrockare.

Jag tror att mycket handlar om när man upptäckte bandet. Musik är en subjektiv upplevelse och dina egen kontext kommer att spela roll i hur du i framtiden bedömer en skiva.

För många är Dopethrone den självklara favoritskivan med Electric Wizard. Så är det inte för mig. Jag har alltid värderat Witchcult today högst. Det var på den de verkligen började bejaka melodierna och deras Lovecroftianska koncept började kännas perfekt balanserat.

När det gäller deras andra skivor letar jag mig hellre framåt än bakåt, både Black masses och Time to die är grymma. Tyvärr är ingen av dem på samma nivå som Witchcult today.

Tyvärr är de inte världens mest produktiva band och det går några år mellan släppen. Nu har det ryktats ett tag om en ny skiva, men mig veterligen finns det inget release-datum klart.

Så om du känner för dogm som förvaltar arvet efter Black Sabbath men som inte tänker stå stilla i meningslös nostalgi är Electric Wizard ett måste. Låt oss be till Geten om att de släpper nytt snart, och ger sig av på en omfattande turné.

Scott kelly rockar loss

Ska vi snacka Steve von Till måste vi i rättvisans namn snacka lite Scott Kelly, bandets andra sångare och gitarrist, som även han plockar fram den akustiska guran ibland.

Här går han loss i låten The sun is dreaming in the soul. Ingenting låter mindre Neurosis men på något sätt bär det ändå på samma ande.

Steve von Till lirar lite Neil

När vi ändå snackat lite Neurosis och nämnde bandmedlemmarna soloskivor är det väl ändå värt att lyssna på när bandets ena sångare och gitarrist lirar lite Neil Young. Running dry heter låten och återfinns på Steve von Tills skiva If i should fall to the field.

Cherry Bomb – En dokumentär om en skiva

Mitt i allt hyllande av den engelska hiphopen får vi inte glömma vad som händer på andra sidan den stora pölen. 

Intressantast vid sidan om A$AP-gänget har varit Odd Future med alla dess soloutflykter. Den starkast lysande stjärnan är Tyler, the creator, mannen som gett dålig smak ett namn. 

För alla som orkar förstå att artister inte alltid skriver självbiografiskt utan faktiskt kan gå in i en karaktär och berätta en historia har Tyler, the creator bjudit på stor konst i den dåliga smakens tecken. 

Här får vi kliva in en klassisk bakom kulisserna-film där olika storheter passerar genom studion. 

Kändisar in och ut i andra änden kommer albumet Cherry Bomb. Smaklig spis.

Neurosis är kungarna av kross

För några veckor sedan skrev jag om de svenska grottbjörnarna i Cult of Luna. Direkt efter det borde jag skrivit ihop ett inlägg om de första och största grottbjörnarna: Neurosis. I juli dundrar de in i Sverige igen.

Sedan 1980-talet har Neurosis krossat allt som kommit i deras väg. Alla nya band vet vilka gudfäderna är och de bevisar gång på gång vilken kraft de besitter. Det spelar ingen roll om du är punkare eller hårdrockare; gillar du hård musik ska du ha en Neurosis-patch, och därmed basta.

De flesta av oss känner redan till berättelsen om bandet från Oakland som ville radera allt vi trodde att vi visste om hardcore-punk och föda något nytt. Hur många punkare vände dem ryggen när de började experimentera med elektroniska inslag och göra låtar som närmade sig 10 minuter. Hur låtarna blev ännu längre och punkarna vände dem inte längre ryggen och alla som gillade hård musik och ägde någon slags självrespekt föll på knä inför kolossen från Kalifornien.

Den svåra balansen mellan pretention och ambition

Neurosis är ett band som hela tiden balanserar på det pretentiösas gräns, men deras uppriktighet lyser alltid igenom och räddar bandet från att kännas fånigt. Samma uppriktighet återfinns i bandmedlemmarnas soloskivor som rör sig mellan folkmusik, hardcore och ren konstmusik.

Nostalgins fiender

Något som tydligt visar bandets ryggrad är att de vägrar hänge sig åt nostalgi. Det är mycket ovanligt att de plockar fram låtar från förr. Ett live-set består oftast av nya skivan med några låtar från näst senaste skivan inslängda i mixen. Den här livstagningen från den holländska festivalen Roadburn 2009, där dammar de av sitt gamla örhänge Through silver in blood inför en fullständigt dyrkande publik.

Vad vi kan vänta oss när de kommer till Sverige vet jag inte. Jag vill inte veta. En Neurosis-konsert går jag helst in på med öppna ögon.

Mycket nöje.

Erik Lundin stormar fram som rullande åska

Efter en bonanza av amerikansk men framförallt engelsk hiphop är det dags att doppa tårna i den svenska. För mig finns det en artist som står ut lite extra, och det verkar som om resten av Sverige också har vaknat. Jag talar naturligtvis om Erik Lundin.

Jag är absolut ingen expert på svensk hiphop. Jag är för guds skull inte expert på någon slags hiphop men jag har haft en varm relation till genren sen jag var elva år gammal och 2pac blev skjuten. Eftersom jag inte följer scenen slaviskt men jag älskar när det kommer en artist som slår igenom stort men sån stenhård relevans.

Suedi och Annie Lööf har redan spelats flitigt av P3. Han har uppträtt på livsända galor och drar just nu omkring med Håkan Hellström på hans Rullande Åska-turné. Snart kommer Erik Lundin vara så household som Latin Kings var någon runt sekelskiftet.

Sveriges viktigaste artist

Det finns många vinklar att närma sig Erik Lundin på, men för mig har styrkan alltid legat i texterna. Han lyckas verbalisera det svenska samhällets just nu brännande ämnen men en kristallklar exakthet.

Våldet och drogerna i de svenska förorterna förhärligas aldrig, men inte heller tänker han skämmas för den han är. Han skyller inte ifrån sig och söker ingen förlåtelse men han förklarar varför det är som det är. Hans texter är mer journalistiska än något annat.

Erik Lundin måste bli störst

Ofta vill jag inte att mina favoritartister ska slå igenom, men Erik Lundin är alldeles för viktig för att inte bli Sveriges största artist. Erik Lundin måste sälja ut Ullevi, annars är vi dömda.

Förhoppningsvis kommer Erik Lundin släppa något nytt snart. Än så länge har inte släppt en enda dålig låt. Förhoppningsvis kommer det släppet bli en klassiker i en ljusare framtid då vi tänkter tillbaka på en mycket mörk dåtid.

Slayer gör så att det regnar blod

Vad finns det att säga om Slayer och Reign in Blood som inte redan sagts? Det finns egentligen bara en vinkel kvar om man vill skriva om thrashens mest inflytelserika skiva: den personliga. 

Vi är många som dyrkar den den thrash-gudom. Detta mirakel till skiva.

Själv upptäckte jag den sent. Jag är inte uppfostrad med kvalitets-metal i modersmjölken, dessutom spenderades min ungdom i en värld där en skiva tog en dag att ladda ner och spotify inte ens skulle kunna tänkas fram i den vildaste av drömmar. Men när Reign in blood knockade mig knockade den mig hårt.

Jag tror att det är det som de griper de flesta som lyssnar på skivan. Att när Angel of death, kickar igång är det att fly eller slåss för livet som gäller. Dessutom känns den fortfarande märkligt hård. Det spelar ingen roll hur mycket black, death eller modern thrash som passerar systemet – Reign in blood är och förblir definitionen på hård musik.

Mer grime åt folket

Det verkar som om Noisey knåpat ihop en dokumentär om grime. Tjoho! Jag minns med glädje dokumentären Top Boy om Skeptas erövring av amerika – och därmed den Brittiska rappens erövring av den nya världen.

Säga vad man vill om Noisey och andra av Vice avknoppningar. Vissa grejer kan kännas sökta, exotifierande och krystade, men mycket är både initierat och från hjärtat.

En sak som verkligen känns som från hjärtat är redaktionens kärlek till grime.

Att det dessutom är Mike Skinner som tar på sig programledarrollen känns logiskt. Få personer förkroppsligar den engelska hiphopen så mycket som han. Visst, det handlade inte grime men han lyckades föra ut den engelska hiphopen till massorna.

Så håll ögonen öppna efter den här dokumentären.

A tale of two brothers

Det är lätt att glömma bort musiken när man pratar om de båda bröderna från Manchester. När två väldigt verbala människor droppar roliga oneliners stup i kvarten glömts det bort att de båda bröderna fortfarande levererar. Som Liams senaste singel – inte 5/5 men en jäkligt njutbar 3/5.

Sunn 0)))

I love rock and roll – put another dime in the jukebox, baby.

Ibland behöver man het enkelt musik som verkligen inte har något med underhållning att göra.

Sunn 0))) är mer av en motståndsrörelse till snabbmatsmusik än ett traditionellt band.

Dansande tentakler

Världen rasar runtomkring oss. Vi borde blicka utåt men det känns helt plötsligt väldigt lockande att blicka inåt. Höga Nord gör sitt för att hjälpa till.

Tentakel – Impulse

Se där,  nu finns Håkan Hellström även som animerad barnfilm.

Jag älskar Håkan Hellström men när han befinner sig på den här orimligt folkliga nivån börjar till och med jag tröttna. Förhoppningsvis kommer de där utlovade sabbatsåren göra mig lite hungrig igen. Jag hoppas det i alla fall. Hur som helst är den här videon riktigt fin.

DS-13

Är det något som format mig som person så är det Umeås hardcore-scen. Jag var inte där, varken i tid eller geografiskt. Några år för sent och 90 mil bort upptäckte jag Refused, och förstod att musik kunde vara politik och att ett band kunde genomsyras lika mycket av viljan att förändra som att skriva svängiga låtar.

När jag i tonåren dök ner i den lite sluskigare punken, med band som Skitsystem och Totalt jävla mörker i lurarna fungerade DS-13 som en brygga mellan Umeås renlevnadspuritaner och folkölsdrickande Göteborgare.

DS-13 var ett band laddat med referenser till hardcore-historien och en för scenen ovanlig förmåga att ha humor utan att vara fåniga.

Därför gör det mig väldigt glad att bandet fortfarande plockar upp instrumenten med ojämna mellanrum.

Fredagsfeeling

Ha en härlig fredag där ute. De riktigt goda stunderna kommer vi aldrig få uppleva, men vi kommer alltid ha filmerna.

Den utrotningshotade men ack så viktiga slarvrocken

Det är lätt att glömma bort rocken i dessa dagar. Allt mer musik som kittlar öronens smaklökar är elektronisk och ackompanjeras gärna av arga beats på tydlig London-dialekt.

Men vi får vara försiktiga så att vi inte glömmer rocken. Denna urkraft som inte tänker förändra sina grundvalar men inte heller helt stanna av. Därför är varje tecken på välmående rock glädjande. Så krama din lokala rocker, annars riskerar de att  en dag helt enkelt vara borta.

Ladies egentligen, jag er: Viagra Boys.

Ingen sömn på Stengatan

Mattias Alkbergs autotune-fest Personer var årets käftsmäll 2015. En skiva som på samma gång varit så arg som den har varit empatisk med de människor den skildrar. Näthataren både förklaras och fördömas på samma gång. Den anonyma blir människa men aldrig utan att handlingarna fördöms. Få artister klarar av att balansera så delikata bollar och klara sig med hedern i behåll.


Nu har Clara Bodén bildsatt låten Ingen sömn på Stengatan på ett föredömligt sätt. För alla oss som nån gång jobbat skift är det bara att nicka instämmande till bilderna och rösterna.

Jag har svårt att tänka mig en rimligare bildsättning än det här.

Missa inte!

För den med mersmak finns det mer gött att läsa här.

Torsk på Grime

Jaha, då torskade man dit rejält på grimen till slut. Det börjar med en Skepta-video och plötsligt sitter man där och shoppar joggingbyxor från Adidas samtidigt som som Top boy rullar på tv och du refererar till människor som "fam".

Nåväl, så länge som London fortsätter spotta ur sig arga rader till elaka beats medan det forna imperiet sjunker till botten Brexits svallvågor känner jag att jag tillåta mig att vara exotifierande låtsatstuff.

Välkommen sköna nya värld.

Hold on, det ringer på dörren, jag måste ställa ner min "pajnt of laaga", det är säker ett bud med som kommer med ett par ytterst limiterade trainers.

https://youtu.be/MQOG5BkY2Bc

Essentiell Northern Soul-dokumentär

Inget livar upp ett grått februari som en delikat Northern soul-dokumentär producerad av BBC.



Verkar inte kunna spelas upp via bloggen så klicka dig vidare till youtube om det inte funkar.

Istället för Mello

Jag kan vara ärlig och erkänna att jag absolut inte har något emot en svängig låt. Ibland kan en bra låt vara en bra låt och det räcker långt. Men när Sverige varje vår bäddas in i den totala galenskapen som kallas Melodifestivalen är det något som går sönder i skallen på mig.



Vecka efter vecka fylls etern av musik för människor som inte gillar musik skapad av människor som inte gillar musik. All kultur behöver inte vara kvalitetsstämplar av Andres Lokko, men jag skulle uppskatta om inte allt mediautrymme ägdes av krafter som är så uppenbara i sina försök att fördumma.



I sådana tider är det skönt att hänge sig åt antitesen. Det mullrande oljudet, musik som inte har ambitionen att underhålla, som gör sitt bästa för att få folk att resa sig och gå därifrån.

Veckan topp tio

Idag kör vi en soullista. En enkel topp tio som vi andaktsfullt lyssnar på och sen diskoter i smågrupper.

10. Otis Clay - Holding on to a dying love

9. O.V. Wright - The bottom line

8. James Carr - The dark end of the street

7. Wendy Rene - Deep in my heart

6. Solomon Burke - Don´t give up on me

5. Lee Fields - Let´s talk it over

4. Chairmen of the board - You got me dangling on a string

3. Percy Sledge - Take time to know her

2. The Isley Brothers - Behind a painted smile

1. Clarence Carter - Patches

Höga nord

Jag lärde mig tidigt i livet att det finns få artister som alltid kommer att bära en kvalitetsstämpel, men att att det då och då dyker upp bolag som faktiskt alltid levererar. Till slut behöver inte ens musiken vara bra längre, utan bolagets stämpel är tillräckligt stark för att faktiskt täcka upp släppest eventuella svagheter.

Genom historien har vi haft Motown och STAX. Ska vi ha tyngre tongångar är det värt att nämna Southern Lord och Rise Above. I sverige har vi äntligen ett bolag som vågar mer än att vara bara ett skivbolag, som strävar efter, och lyckas med, att vara ett koncept, en filosofi. Jag talar så klart om Göteborgs Höga Nord.

Det spelar ingen roll om det är Acid eller Kraut - Höga Nord är Höga Nord och det räcker för att väcka intresse.

Ser du stjärnan i det blå?

Då var vi framme vi 70-talet. Det ruffiga soundet är utbytt mot ett mer polerat, och stråkarna smeker öronen. Rose Royce är självklart också samplad, i henens fall av Jay-Z i låten med samma namn.



Har du någonsin velat bäddas in i mjukt sammet är detta låten för dig.

efter dom där tårarna

Vi ska inte hålla på och snacka soul utan att nämna Wendy Renes mästerverk After Laughter. Flitigt samplad och lika tidlös som mode.



Wendy Rene är en av de där sångerskorna som egentligen förtjänar att nämnas varje gång det görs en musikdokumentär eller skrivs ett rocklexikon. Men nu blev det inte så, för några år in i karriären valde Wendy att kliva, lägga micken på hyllan och obemärkt kliva ut ur det lilla rampljus som sken mot henne.



Var det drogerna? Var det rättstvister med hennes management? Nej, Wendy ville helt enkelt fokusera med på familjen och barnen, och valde kyrkokören som plattform istället för konsertlokalerna och nattklubbarna.

Spencer Wiggins - Lonely Man

Ok, jag inser att det spretar ganska vilt här på bloggen. Men, med alla guldkorn som ligger på nätet och bara väntar känns det svårt att begränsa sig.



Nu när Magnus Carlsson bestämt sig för att ge ut northern soul på svenska tänkte jag att det kunde vara läge att gräva lite i soullträsket.



Vi börjar med Spencer Wiggins och den mycket kompetenta Lonely man.

SALEM - Sick

Det känns galet att häxhousen tog oss med storm redan 2011. Är det redan sex år sen? Hur är det möjligt?.



Well, well. Genren frodas säkert någonstans där ute på internet, men jag är lite för slö, och lite för gammal för att hänga med. Vi har i alla fall minnena.

Burial - Come Down To Us

Ibland kan man behöva skruva ner tempot en smula. Då finns få artister som passar bättre än Burial. Det här är att ligga på botten av ett badkar medan festen pågår i lägenheten bredvid.

När vi ändå är inne på ämnet

Efter förra inlägget blev jag sugen på originallåten: Bruce Springsteen med Youngstown. Allt man behöver veta om industrialismens historia och om klass ryms i den den här texten.

I väntan på bättre tider

Medan vi väntar på att den latenta fascismen ska tappa sitt grepp om Sverige kan vi lyssna och titta på Martin Burströms påminnelse om Görings semestervanor och Johnny Tigers rasistiska mordbränder. En god påminnelse om att vi aldrig får sluta oroa oss för bruna arv.

A$AP Mob - Yamborghini High ft. Juicy J

Yes, alltså!

The xx - On Hold (Official Video)

Tänk att det det ska krävas tre engelska ynglingar för att återupprätta musikvideons heder. Exakt så här ska en video se ut.

Bobby Womack - Please Forgive My Heart - Later... with Jools Holland - B...

Så här täljer man fram samtida soul.

Kall värld

I dag känns den här väldigt passande.

KALL VÄRLD
Världen rasar snabbare, slagen av panik 
Kapitalet är på korståg, det går över lik 
Individens stora spelplan, du får välja tills du dör 
Om du spelar med, det har du inget för 

I jordens stora köttsår, pissar dom och ler 
Dom som redan har för mycket, och vill ha mer 
En våldtäkt på allt, blod, krig och död 
Med dollarn i högsta hugg förintas de i nöd 

Vi offrar allt 
Slaktar tusenfalt 
Våra liv slits i stycken 
Bevittna de sista dödsrycken 

Kasta bort ditt hopp, dags att sluta le 
Till den hungriga maskinen finns ingenting att ge 
Världen blir kallare, snart hörs inte ett knyst 
Vi sväljer smärtan och håller tyst 

Grottbjörnens folk

Av alla tunga orkestrar som rör sig i Neurosis-land är Cult Of Luna allra bäst. De få gånger jag har sett dem live har de knockat mig fullständigt. Proffsigt och sparsmakat i all sin maximalism. För det är verkligen maximalism vi talar om här - alla spjäll är öppna och ingen går säker. Samtidigt finns det inga poser. Det som inte behövs är bortskalat, och kvar finns bara den urkraft som är Cult Of Luna.

Är skivsamlare pretentiösa rövhål?

Som svar på rubriken: Ja!

Men, det är faktiskt inte hela sanningen. Visst är skivsamlande en pretentiös syssla för lätt överviktiga besserwissrar och oinsatta hipsters med stor skivsamling men utan fungerande skivspelare. Med det sagt så kan jag ändå konstatera att vinyl är det mest överlägsna sättet att lyssna på musik. I tider av spotify och spellistor har musik reducerats till bakgrundsskval snabba hits. Det händer något när musik tar tid, och vinyl tar tid. Det är när man lyssnar på ett album, ja jag sa album, som man hittar låtarna som vid en första lyssning inte fastnar, men efter tredje eller fjärde vändan helt plötsligt blommar ut till ett mästerverk.

Dessutom, och nu låter jag gammal, jag vet, är konvolutet som koncept så fruktansvärt underskattat.

Text! Bilder! Till musik!

Så om vi sammanfattar: det händer något när du tvingas lyssna till låtar i en viss ordning, med texter att läsa, och bilder att titta på.

Nog om detta för den här gången.

Sista inlägget om Sonic Ritual(på ett tag)

Avslappnat bandfoto

Tänkte avsluta min odyssé över Sonic Ritual med den här texten. Att medlemmarna i det här bandet gick vidare i nya projekt är inte särskilt förvånande. Att band som In Solitude och The Oath blev band som fick adoptera bandmedlemmarna när det här bandet gick i vila. Band som båda arbetar med alla de verktyg den extrema musiken gett människan. Men det viktiga att komma ihåg är banden inte på något sätt är retroband utan står med ena foten stadigt i nuet och till och med framtiden.

Det är något som fler band borde eftersträva.

Sonic Ritual - Rat Eyed Ghoul

Sonic Ritual - Rat Eyed Ghoul

En kassett jag skulle kunna snacka mig trött om. Det fanns en tid då jag trodde att jag var tvungen att mellan punken och hårdrocken. Den här kassetten fick mig att tänka om. Det här är inget annat metalliserad punk som passar lika bra på festen som kyrkogården. Sonic ritual fick mig att förstå att hårdrock kunde vara sliskig och punk sofistikerad.

Det perfekta soundtracket till armageddon.

Let´s get this show on the road